En dag vid Lumsån.

Det var april och vintern kändes långt ifrån över. Snön låg som ett tjockt hårt skal och sjöarna var täckta av is. Vi satt och hade en av vinterns många och långa bindsessioner då Jonas berättade om en liten, närmast idyllisk å i Dalarna. Ån hade under många år varit helt stängd för fiske då fiskevårdsarbete utförts men nu hade den nedre delen av ån öppnats för tre fiskare om dagen.

I maj just när björkknopparna börjat spricka upp var Jonas där. Han berättade om en lugn och iakttagande dag, om hur vacker ån var, om bävrarna och om hur han avslutade dagen med att lyckas lura upp en stor fin öring till sin nattslända.Jag tyckte att ån lät väldigt intressant eftersom jag alltid haft en förkärlek till små kluriga åar.Efter att han beskrivit vart den låg så insåg jag att den var belägen väldigt när orten där jag föddes och levde mina första åtta år. Dessutom så är min tills alldeles nyligen enda fiskevän ”Lumpa” från trakterna. Jag bara måste dit tänker jag.Jag ringde Daniel ”Lumpa” direkt. Eftersom han är en lika hängiven flugfiskare som mig och dessutom bor kvar i trakterna så trodde jag att han skulle veta något om ån. Han kände till området och att de hållit på med fiskevård där men inte mycket mer. Jag och Daniel försöker varje år få till några fiskedagar tillsammans och efter att jag berättat Jonas historia för honom så bestämde vi oss att testa ån redan i maj.

Det är en fin morgon, solen har redan börjat värma och vi är spända av förväntan. Efter en lång vinter så känns det ju alldeles fantastiskt att packa bilen för en fiskedag. Efter att ha åkt drygt två mil i skogen så korsar vi en liten å, eller snarare ett utlopp-inlopp mellan en stor sjö och ett stort sel. Vi saktar in för att spana lite, det tar inte lång tid innan första vaket bryter ytan.Vi båda brister ut i ett stönande vrål och fiskesäsongen har börjat!

-Kan det här vara Lumsån? frågar jag.

-Nej det borde vara längre ner, svarar Daniel.

Vi vänder för att kolla efter skyltar och för att stanna och kolla på vår karta. Medan vi diskuterar om vart vi ska så vakar det många gånger till, på flera olika ställen. Det är ganska mycket aktivitet i ytan för att vara så tidigt på året konstaterar vi i euforin. Vi har nu förstått att vi ska fiska tre kilometer nedströms i samma å. Vi har svårt att slita oss från alla vaken men det sjukliga fiskesuget gör att vi slutligen ger med oss.Vi sätter oss på en liten bro, spanar och planerar. Jag är fast besluten om att få fisk på torrfluga så jag knyter på en liten nattslända/fjädermyggsvariant. Daniel provar istället nymf eftersom vi inte ser några vak. Ån är verkligen så fin som Jonas berättat, den är väldigt liten så vi får ta varannan hölja. Vi fiskar oss uppströms, det finns så många partier som känns perfekta för fisk. Att fiska är trångt, träden ger skugga och skydd åt fisken. Ån är väldigt varierande i sin karaktär perfekta nackar, sel, djuphålor och strömparter löser av varandra.

I sakta mak testar vi alla olika flugtyper och tekniker allt eftersom vi kommer längre upp efter sträckan. Vi blir alltmer förbryllade och förstår inte varför vi varken känt eller sett fisk, allt verkar ju vara perfekt.När nästan hela sträckan är avverkad så kommer vi fram till ett långt meandrande och mer långsamt eller jämnflytande stråk. Perfekt för torrfluga tänker vi. Lite trötta på fiskens frånvaro bestämmer vi oss för att lugnt och försiktigt smyga uppströms tills vi ser vakande fisk.Efter att inte sett ett enda vak på hela sträckan så sätter jag mig ner med en tung suck på en sten intill vattnet, precis vid gränsen för det upplåtna fisket. Utan att säga ett ord sjunker Daniel ner på en sten bredvid mig. Vi säger inget på en lång stund.

- Nu sitter jag här tills jag ser en fisk, säger jag uppgivet.Daniel ler lite trött

- F*n vad gött det vore med ett riktigt”sörpel” vak, fortsätter jag.

- Ja ett riktigt schloup, säger Daniel och imiterar ljudet av ett tungt vak.

Precis då, bara 4-5 meter utanför oss smaskar det till rejält! Jag stelnar, adrenalinpåslaget är maxat och jag vill bara hoppa och skratta. Som förstelnad sitter jag ändå kvar. Det är för bra för att vara sant tänker jag. Som på film. För att försäkra oss om att det var ljudet vi väntat på inväntar vi ett vak till. Det kommer, den här gången lite försiktigare men det är helt klart en fisk av fin kaliber!

Sten,sax och påse avgör vem som får kasta på fisken. Jag får besviket se mig själv besegrad av Daniels sax. Medan Daniel försiktigt försöker hitta utrymme för att kasta så smyger jag iväg efter min kamera, det här vill man verkligen ha på film. Daniel gör sig redo för att kasta, han har en liten ganska mörk dagslända vid tafs-spetsen. Kastet läggs ut, den lilla sländan lägger sig rätt på ytan och närmar sig sakta platsen där fisken visat sig. Pulsen stiger, det känns hett men flugan får flyta ostört förbi. Han ger flugan två kast till innan han byter fluga. Den här gången är första kastet än mer perfekt, lite längre och lite mer graciöst. Nu tar han, tänker jag. Flugan förblir torr och pulsen börjar sjunka igen. Ett par kast senare ger Daniel upp.

Vad som gick snett är omöjligt att veta säkert. Kanske såg den oss när vi satte oss i position, kanske var första kastet för nära fisken eller fisken kanske rent av flyttat sig till en annan plats. Två saker rår det dock inget tvivel om, att det finns fisk i ån och den är skygg.

Efter en stunds suckande summerar vi dagen. En lyckad dag, spännande, rolig och svår. Trots den mycket skrala statistiken så är vi väldigt tagna av den lilla ån. Det råder inga tvivel om att vi kommer åter.